Kulturskatter på nätet/Föräldralösa verk

Den här texten är tagen från Över minnesmuren, som är producerad av Regionarkivet och nu är fastlagd policy i Västra Götalandsregionen. (Materialet är publicerat under den fria licensen CC BY-SA 2.5. Texten är sedan bearbetad.

Föräldralösa verk

Alltför ofta vet vi inte särskilt mycket om de verk som ligger i samlingarna. Såvida man inte en gång i tiden skrev ner information om upphovsperson, tillkomstår, förhållande till uppdragsgivare och så vidare, har vi idag inte den information som lagen förutsätter. [Kunskap om huruvida verket någonsin gjorts tillgängligt för allmänheten är något av ett specialfall som blir relevant när man vill kopiera för privat bruk eller ställa ut det egna exemplaret (jämför sidan tio respektive not sex). Metoden i det här kapitlet bör kunna användas även i det fallet – kan man hitta upphovspersonen så kan man också fråga om verkets historia, och i annat fall torde det stämma bäst med ABM-sektorns uppdrag att dokumentera sina efterforskningar och ta risken att kopiera eller ställa ut.] Även om vi skulle ha vissa uppgifter så säger ett namn och ett årtal inte särskilt mycket om upphovspersonens dödsår, eller hur man får tag på de ättlingar som nu är rättighetshavare. Innebär detta att verken inte kan användas i tryck, på Internet och i andra sammanhang? Måste de begravas i magasinen, trots att de i de allra flesta fall förts till institutionen just för att hållas tillgängliga?

Uttömmande efterforskningar

Om verket är tillräckligt gammalt, från artonhundratalets senare del eller tidigare, vågar man anta att skyddstiden har gått ut. De senaste åren har även en lösning för yngre verk börjat utkristallisera sig, och Europakommissionen har föreslagit att den ska stadfästas i ett EU-direktiv. KOM (2011) 289 (pdf)

Hur gör man efterforskningar?

Försök hitta den information som behövs i anslutning till materialet, till exempel på baksidan av fotografier. Det är svårt att säga hur mycket tid som är rimligt att lägga på den uppgiften; å ena sidan ska efterforskningarna vara uttömmande, å andra sidan är det knappast rimligt att lägga skattepengar på omfattande släktforskning. En avvägning får göras från fall till fall. Här finns några möjliga informationskällor:

Upphovsrättsorganisationer som STIM, BUS, SFF med flera har uppgifter om de rättighetshavare som de företräder.
Ännu levande upphovspersoner kan ofta hittas via Eniro eller organisationer och personer som de arbetat med.
Litteratur (till exempel biografier och biografiska handböcker som Vem är det), databaser (till exempel Sveriges dödbok, som utges av Sveriges släktforskarförbund) och söktjänster (Eniro, Hitta.se, Google...) kan göra det möjligt att komma fram till dödsår och att identifiera ättlingar till avlidna upphovspersoner.
Folkbokföring och bouppteckningar (som innehåller uppgifter om arvingar) finns först hos Skatteverket och levereras efterhand till landsarkivet för det aktuella området.
Om ett företag ägt rättigheterna kan Bolagsverket ha den information som behövs för att spåra dem. Mer företagsrelaterad information kan hittas via Näringslivsarkivens förening.
Ett fotografregister finns hos Fotosekretariatet.
Om bild eller text kan tänkas redan finnas i digital form, går det kanske att hitta materialet genom en omvänd bildsökningstjänst, såsom TinEye, eller en vanlig sökmotor där man skriver in nyckelfraser, till exempel Google.

Hittar man vad man söker så är problemet ur världen. I annat fall kan man helt enkelt inte hitta rättighetshavaren (eller fastställa om skyddstiden har gått ut). Man dokumenterar då sina efterforskningar i en diarieförd tjänsteanteckning, eller vad som passar institutionens administrativa rutiner bäst, och använder materialet ändå. Har man upphovsmannens namn ska detta anges, och annars bör det klart framgå att upphovsmannen är okänd. I båda fallen ska en portalskrivning ange att man inte kunnat hitta rättighetshavaren, men att man tacksamt tar emot upplysningar som kan leda till identifikation och eventuellt ersättning. Det ska vara lätt för någon med sådana upplysningar att höra av sig, och rutiner ska finnas för att snabbt genomföra rättningar (till exempel att ändra eller ta bort material från en webbsida).
Om en rättighetshavare hör av sig måste vederbörande förstås kunna prestera bevis för att han eller hon äger rättigheterna. Institutionen bör sedan betala användaravgift efter vad som är brukligt på det aktuella området, i princip samma avgift som man betalat från början om upphovspersonen varit känd – har man gjort allt man kunnat för att göra rätt för sig bör utgångspunkten vara att man inte ska betala straffavgift.

Observera att ovanstående gäller när institutionen själv vill använda materialet. Om en brukare vill publicera är det hans eller hennes ansvar att klarera rättigheter, men institutionen bör påminna om den saken. Det kan ske genom ett informationsblad.

Det går inte att ge några garantier, men om man genom sin tjänsteanteckning eller motsvarande kan visa att man gjort allt man kunnat för att hitta rättighetshavaren så ska det mycket till för att institutionen ska dömas till skadestånd (däremot kan man som sagt få betala användaravgift i efterhand). En svaghet är förstås att metoden inte fungerar för stora digitaliseringsprojekt, där det kommer att ta för lång tid att undersöka varje enskilt verk.

Notera att man inte kan ladda upp föräldralösa verk på Wikimedia Commons, om inte materialeet definitivt kan visas vara tillräckligt gammalt för att ligga i Public domain.